lördag 26 februari 2011

Bon Jovi och Lena-Carola

Det är förmodligen så att man ska uppleva melodifestivalen på plats. Kanske hade De Tongivande suttit och skrikit sig hesa i ren kissnödig upphetsning över själva fläskigheten i eventet. För publiktrycket i Malmö är det sannerligen inget fel på.
Sketcherna har gått från sega till riktigt bra. Kvällens roligaste kommentar kommer blixtsnabbt under ”förhöret” med Julia Alvgard: ”Du ska va’ Gollum.”

En hel del meriterat folk poppar upp i det här startfältet, som inledande Melody Club och låten The Hunter. Och redan här kommer första symptomet på en trend som blivit starkare och starkare i melodifestivalsammanhang: först, snabbt, en vers som hetsas förbi och sen bara refräng, refräng och refräng genom i princip hela låten. Melody Club som annars faktiskt är bra - på riktigt - låter oinspirerade och Kristofer Östergrens röst verkar inte orka hela vägen.
Texten begriper vi inte mycket av: ”jag är värdig att vara jägare”? Eeeh, vaa?
Vid snabbgenomlyssningen tycker vi bättre om låten och skulle kunna tänka oss att skicka den till Stockholm.
Så skulle det emellertid inte bli.

Julia Alvgard (vars efternamn alltså föranleder Sagan om Ringen-skämtet vi nämnde i början) är varken bättre eller sämre än Melodiklubben. Hennes Better or Worse är nämligen upplagd på samma sätt, refrängen kommer efter 20 sekunder och sen hamras den in under resten av låten. Hon har tyvärr bara fått 500 spänn till scenografi och har då valt att gå på blåa garderober – eller är det duschdraperier? Vi lider med pojkarna och flickorna som får stå och gå runt i dem. De jobbar antagligen som kaniner på Liseberg på somrarna, som tomtar på vintern och som gående duschdraperi på melodifestivalen.
Våra omdömen om själva låten går isär lite: jättetråkig, snygg eller chanslös – välj själva.

Det måste vara jordens antiklimax att vara bland de fem som ”tar sig vidare” efter första omröstningen och sedan få struthatt och vara den som blir lämnad kvar.
Så gick det ikväll för veteranerna Lasse Stefanz.
Deras En blick och nånting händer är som hämtad från valfri melodifestval mellan 85-95. Har den en plats i melodifestivalen 2011? Inte för en sekund.
Och aldrig får man vara riktigt glad: först stör man ihjäl sig på alla överarbetande dansare - sen saknar man detta när man ser Lasse Stefanz liveshow. Det känns både orepat och överjobbat på en och samma gång. Vi har full förståelse för att pukspelaren inte lyckas se bekväm ut.

Linda Pritchard tar sig till andra chansen med vad vi tror är Årets Powerballad. Hon satsar verkligen allt i Alive och hennes röst är i toppklass. Inte jättekul, kanske, men det är en njutning att höra någon som verkligen kan sjunga. Ett bra och proffsigt framförande av en medioker men svulstig låt med vinnarpotential i en lika svulstig tävling.

Sjunga, det kan inte Anders Fernette. Inte lika bra som Linda Pritchard i alla fall.
Han känns inte helt säker överlag och under en märklig tonartshöjning känns det som om Anders blir uppfintad på läktaren. Den här typen av okända fuskrockiga gymkillar har aldrig någon chans i den här tävlingen. För Run är väl inte rock? Är det dansgolv? Vi vet inte.
Plus för den galna frisyren - swosch! Sovit på ena sidan? Tjena.

Vi hyser aldrig skuggan av ett tvivel när det gäller E de fel på mig – den ska rakt till Globen. En pumpad muskelschlager med fyrverkerifinal framförd av en extra-Lena Ph i Carolagul klänning! Och visst åker Linda Bengtzing dit, direkt. Refrängen är visserligen ”Lyssna till mitt hjärta del 2”, men vem har någonsin brytt sig om sådant?
 
Bon Jovis glömda ballad, Leaving Home, framförs av Backyard Babies-Nicke, Borg i efternamn. Men här spårar vi plagiat på plagiat, tydligast blir det i sticket, vars första hälft låter som en regelrätt stöld av Instant Repeater 99 (TSOOL), kryddat med lite Slash och Ozzy.
Svårt också att rocka utan band i ryggen, tycker vi. Det tycker inte publiken, som utan att få dåligt samvete skickar Nicke till Globen.

Love Generation gapsjunger nervöst, tycker en del. Andra menar att det känns jääävligt gjort med hela fyra-i-ett-band-och-alla-sjunger-grejen. Dance alone blir säkert en dans-hit. Det viktiga är kanske att visa att man ger järnet. Tjejerna bygger, bygger och bygger upp mot refrängen och...det tar dem till andra chansen.

I Hurricane-avsnittet är ett av skämten riktigt roligt: "Blixten på kinden - vilken skillnad".
Och så låten Breaking up with god. Ganska tung text för att komma från en prästson. Och lätt kvällens bästa låt. Roligt också att Ola ser ut som en 18-åring. Vi tar det som ett sundhetstecken och ett löfte inför framtiden, när The Ark väljer att säga hejdå.

Vi, De Tongivande, säger däremot:
På återseende.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar