Vad var det vi Saade?

Hallå Linköping! Är det fest?!

Seriens i särklass mest bisarra inledning! Direkt från start en låt med Lena Ph, som verkar bli inbjuden med armbågen i det här programmet. Sen en permobiljakt i arenakorridorerna och så en gammal rikspolischef som DJ. Om man vill vara hård kan man säga att det suger så svårt att orden sviker. Att Solstollarna hade gjort det bättre. Är man lite mjukare kan man ironiskt småle och säga: ”wow, wild and crazy”.

Riktigt fullt så wild blev det aldrig under omröstningen. Inte crazy heller. Vem trodde INTE att Eric Saade skulle gå vidare? Han hade kunnat spela säckpipa med stjärten och joddla, det hade inte spelat någon roll, han lever på förra årets Manboy. Det hörs redan på jublet första gången han presenteras, så det vi skriver här spelar ingen roll – men för sakens skull så: Gossmannen Eric brottas med ett stänk av heshet under kvällen. Popular är en tråkigare låt än förra årets Manboy, lite Boney M för 2010-talet. Spektakulärt med splittrat glas. Lite väl svenskt uttal på ”populör”. Kan det funka i Tyskland? Nej.

Det kan nog inte heller The Playtones låt the King, som knep andra raketen rätt till Globen. Trots att det bitvis svänger bra är det ändå vid deras framträdande som man börjar bli orolig för den här tävlingen. De här vanliga, nere på jorden-groggmännen har snygga kostymer. Eller, de hade varit snygga om bandet hade varit ösigt på riktigt. Dansbandsrockabilly annonserades musikstilen som, och det var väl det det var. Frågan är om det tilltalar något av de båda lägren? Engelskan suger och refrängen lämnar en hel del att önska, nämligen.

Debutanten och Dj:en på Spybar, Sara Varga, vrider klockan 20 år tillbaka och gör tävlingens första Lisa Ekdahl-ripp off. Spring för livet tar henne till 2:a chansen – det, och hennes utpräglat goda förmåga att ”ta kameran”. ”Man skadar inte den man älskar – vilket du faktiskt säger att du gör”, se där ett syftningsfel som drog igång en snabb garvis. Är det första gången någon sjunger om misshandel i melodifestivalen, tro? Värt en eloge i så fall.

Helt facking otroligt är det i vår värld att I thought it was forever går vidare – visserligen ”bara” till 2:a chansen, men, herregud… Medelhavsschlager… Fröken Clamp och hennes polare i Shirley’s angels sjunger i alla fall klockrent, men låten är mesig och tråkig. Eller, ja, kass så in i helvete lyder ett annat omdöme. Inte konstigt att änglarna har blivit rådda att anamma den här högst onaturliga koreografin – de måste nämligen dansa himla mycket hela tiden, för det är inget i själva låten som rör sig.

Linda Sundblads barnlåt Lucky you är trallvänlig. Men vem minns den? Vi MÅSTE få säga hur förbenat trötta vi är på alla dansare!!! Man undrar om Linda har tandställning för att hon behöver det (och varför tog hon isåfall inte ut den tillfälligt) eller om det är en imagegrej? Märkligt vilket som. Swisch, så var den låten borta.

Fredrik Kempe har skrivit tre av kvällens bidrag och Tid att andas är ett av dem. Inte det bästa, säger vi snabbt. Den nya flickfavoriten Simon Forsberg sjunger fint sin platta dussinballad och teaterdimman rullar in. Identitetslöst, tyvärr, och den pompösa texten, med sina stora ord helt utan mening hjälper inte ett stycke musik som låter exakt som alla andra svullna ballader. Usch.

Sara Lumholdt är sin egen värsta fiende. Hon har en klart begränsad röst. Man kanske borde ha testat att lägga låten i en annan tonart? En som hon klarar av? Sara låter som om hon är dubbad av 10 sångerskor på refrängen. Hon kan väl inte vara en föredetting redan vid så unga år?

Man måste ju givetvis föda landets alla underbetalda DJ:s och man gör det med No one else could. Melodislingan på synt är lite kul. Om Sebastian hade visslat hela låten istället för att sjunga hade detta kunnat vara kvällens snyggaste låt. Nu är den inte det.

Det märkliga makeover-inslaget innehåller äntligen lite riktig förändring. Men idén med "Hurricane" visar att behovet av "storytelling" i alla möjliga och omöjliga sammanhang är en lögn.

Lena Ph och Dead by April gör kvällens absolut bästa framträdande när de gör nån slags metalvariant av Dansa i Neon. Growlaren i bandet är rätt rolig – medvetet eller omedvetet spelar ingen roll. Hela covern är gjord på skämt och kanske därför bra på allvar.

Ibland är det bara bäst att sjunga en bra låt och göra det bra. Punkt.