Vad hände där?

Då är första deltävlingen över. Äntligen.
Visst var den karaktärslös. Men den kunde varit värre. Vilket bevisas av att det faktiskt varit värre. Den kunde naturligtvis också varit bättre. Vilket bevisas av att det kryllar av bra musik utanför schlagerstudion.

Inte heller vi tongivande kunde helt ena oss. Någon menar att Rasmus Viberg borde gått direkt till final, någon att Le Kids bidrag var det enda som hade lite charm och någon att Swingfly och Pernilla Andersson framförde de enda låtar som borde spelas igen.

Aldrig tidigare har det väl varit så enkelt att förutspå vilka tre bidrag som skulle falla ifrån först.
Dilbas låt lämnade inga bestående intryck. Frågan är om någon kan nynna den utan att fusklyssna igen. Det var visserligen en okej klubbdiscolåt men den var långt ifrån de alster genrens främsta företrädare producerar - här var produktionen synnerligen tunn och man kunde lätt ha gjort låten till någonting fräckare. Dilba sjunger bra men har lite klen röst och här lät den dessutom förinspelad.

Jonas Matsson sjöng unket en vit mans reaggae på usel engelska och verkade rätt vilse på scenen. Även här var produktionen tunn och mesig och att det här bidraget valts ut känns minst sagt obegripligt. Det mimande bandet gör det inte begripligare. Särskilt inte när inte heller körsångarna kan sjunga rent. (Det kunde ju å andra sidan inte heller kvällens mest meriterade proffs, Nanne Grönvall. Lite synd.)

Rasmus Viberg sjöng bättre än Matsson men även hans engelska lämnade en del övrigt önska. "Social fjäril" är visserligen en intressant titel, men låtbygget följer den givna mallen och är allt annat. Kvällens etnobidrag. Ta in lite unga neohippies med dreads så ordnar sig allt. Men refrängen är ganska bra.

Om Viberg var kvällens öststatsflirt var Swingfly hiphopalibit. Supermenlös "rap", menar någon. En annan tycker att låten är rätt skön. Inte minst tack vare den lite rockinfluerade refrängen. Teddybears light - utan det som gör Teddybears bra. Attityden, vill säga. Delar av låten är klart påverkad av Outkasts brottarhit från några år tillbaka. Eget är det inte. Och måste rapparen hela tiden peta på penis?

Jenny Silver har inte heller något eget att komma med. Det är en Abba-pastisch som heter duga. Eller ja - en Abba-idé som kasserades på ett tidigt stadium snarare kanske. Och det hade varit väldigt skönt om det verkligen var den här låten som skulle ha åkt ut. Men G:son vet hur man får schlagerfantasterna att rusa till telefonerna. Ett plus för koreografin - där dansarna besynnerligt nog bildar ett hakkors när man får se dem ovanifrån. Låten är tyvärr borta ur skallen redan när detta skrivs. Vilket är samtidigt som låten spelas.

Le Kid satsar helhjärtat på snask och B-52:s och går hela vägen med sina 80-talspasteller, karameller och serieteckningar. Också med Melodifestivalens allt annat än krävande måttstock måste texten betecknas som helt usel och det är våpigt som attan. Men det är i alla fall en låt. Inte helt utan charm.

Pernilla Andersson kommer med lite menlös Eagles-country på svenska. Men visst är det väl skönt med svenska? I den svenska melodifestivalen. Även om melodin är standard-svensk-tråkig-Winnerbäck-manharhörtdettusengångerförut-menlös. Så är den i alla fall en låt. Som är riktigt framförd. Av en Pernilla som ler VÄLDIGT mycket hela tiden. Till skillnad från Silvers obehagligt känslokalla leende känns Anderssons åtminstone lite trovärdigt. Låten går säkert hem hos 60-åringarna. Vilket ord är det vi söker...? Jo, trevligt.

Att Danny skulle få flest röster var inte heller särskilt svårt att räkna ut. Han sjunger oklanderligt och kan dessutom dansa. Även om hans meddansörer faktiskt var osynkade - sånt trodde vi aldrig att vi skulle lägga märke till... där ser man. Låten är inställsam spekulativ dynga - omedelbar, består bara av refräng och funkar på dansgolven. Ingen kommer att minnas den om två år.

För SVT är det omöjligt att toppa upplagan då Kristian Luuk och Björn Gustafsson stod för de vuxnas underhållning - och levererade kvalitativ humor. Rickard Olsson är inte rolig. Även om Marie Serneholt skrattar hela tiden.
Katrin Sundberg är briljant som Häxan Surtant och får göra i stort sett samma roll som förhörsledare här. Det räcker dessvärre inte att hon är duktig när varje mellansketch har samma pay-off. Det blir fjantigt. Bolibompa it is.
Och lite för lite åt den vuxna delen av publiken.
Som ändå glatt flyr in i den här schlagersörjan på lördagskvällen.
För, som Rickard säger, den är viktigare än revolution. Än det som pågår i Nordafrika/Mellanöstern. Om vi ringer det dyra numret kan vi "rädda artisten, låten OCH världen". Jojo.
Melodifestivalen är så viktig att till och med utrikesminister Bildt tar sig tid att medverka. Han vägrar debattera med socialdemokraternas utrikespolitiska talesman - men en melodifestival ska prioriteras. Tycker Carl B.

Som TV-produktion betraktad brukar festivalen hålla hög klass. Men ikväll var det gott om pinsamma tabbar. Dannys vinnarlåt spelades redan innan vinnaren tillkännagavs. Och Pernilla Anderssons låt ställdes först mot den andra låten som skulle till andra chansen, istället för mot den som skulle åka ut. Det luktar tittarstorm lång väg. Gick verkligen rätt låt vidare?
Som Serneholt sade när hon trodde att hennes ord inte gick ut i sändning:
Vad hände där?