lördag 12 mars 2011

Vi går tillsammans den dagen det tar slut...

Mjaa...


Är allting så underbart hela tiden, egentligen? 
Marie Serneholt säger det i varje intervju med artisternas anhöriga och skjuter iväg ordet lite här och var i programmet i övrigt. Men är leendena månne lite stelare än de varit tidigare under tävlingen? Man får lite fadd smak när jordbävningar, tsunamis, explosioner i kärnkraftverk och tusentals döda japaner fyller rutan precis innan och precis efter sändningen. Men låt oss icke dröja vid detta; underhållning är underhållning och verkligheten en annan sak.

Vi frångår tidigare manualer och låter enskilda recensenter bland De Tongivande fälla sina egna - om än anonyma - omdömen:

- Känner mig svårt runkad när jag tvingas se vissa av dessa låtar för femte gången. Det räcker nu. För i helvete.

- Varför – oh, varför – gör Lena, Ola, Nanne och Christer en sämre version av en redan uttjatad scorpionslåt?!? "Det här får ni aldrig höra igen!" Jodå, på Stenungsbaden i sommar.

- Det här med att Carl Bildt prioriterar melodifestivalen... Jag säger som Mamma Varga: Det är oväntat men overkligt. Och ovärdigt.

- Summa summarum är finalens startfält häpnadsväckande uselt.

Hrm.

Vi har redan betygsatt artister och låtar, för, som sagt, vi har hört dem mångmångamånga gånger förut - så det blir inte så mycket rapande av den sorten idag.
Som de flesta av er redan vet så blir det Eric Saade vi skickar till Mofaland. Redan ganska tidigt står det klart att det står mellan hans Popular och Dannys In the club. Dannys låt kommer att ljuda över varje dansgolv i flera år framöver - en sketen vinst här hade inte påverkat detta faktum ett uns.
När det gäller vinnarlåten så... Visst är den lite lik Oh mama med Lilli och Sussie? Vi tycker dock att Sators version är roligare. Och vänta...Nämen... den är ju väldigt lik... just det... "Kall som is, din blick är kall som is och jag kan inte smälta den."
Anders och Karin Glenmark sjöng exakt samma melodi som Eric Saade i Melodifestivalen redan 1984. Men det är klart - då var merparten av dem som röstade idag inte med. Och eftersom "Kall som is" slutade på fjärdeplats i Sverige så har ju melodin faktiskt inte fått chansen i Europa. Förrän nu. Men Fredrik Kempe borde ju kämpeskämmas för stölden. Lyssna på den på youtube och avgör själva!
Eric, du är redan popular. Och nu när alla småflickor i Sverige fått sin vilja igenom så åker du till Tyskland. Men din låt är fortfarande sämre än förra årets Manboy. Och inte den bästa i årets startfält.

Det kan tyckas lite kontraproduktivt att låta folk från utlandet vara med och rösta fram det bidrag som ska tävla mot bidragen från deras land. De borde väl rösta fram det bidrag som är sämst, eller hur? Nåväl, idén med en EU-"jury" är ju lite hetare än "hallå malmö", men man anar ju att det likafullt är kompisars kompisar som sitter framför nån dator och tycker lite hit och dit.

Absolut roligast på hela kvällen är när Swingfly blir utsatt för en full body cavity search i en av sketcherna. Absolut mest kreativt och intressant också. Och det säger vi helt utan ironi.

Vann rätt låt? Fråga Carl Bildt. Men fråga honom inte om jordbävningen i Japan.

Tack som fan, Globen. Tack som fan, Sverige. 


lördag 5 mars 2011

En chans för mycket

Rickard Olsson har kanske rätt i att tiden går fort när man har roligt. Men den gör det inte i melodifestivalen. Och särskilt inte i det reservheat som går under namnet Andra chansen.

Kvartsfinal 1:
Gammal mot ung. Jenny Silvers uppdaterade ABBA-pop är väldigt mycket bättre än den unga och helt opersonliga kärleksgenerationen. Nu är väl just personligheten inte det som utmärker Silver, men ändå. Love Generation skulle kanske i och för sig ha goda möjligheter i en gubbsjuk Eurovision.
Men Love Generation vinner. Det finns nog en och annan gubbe i Sverige också...

Kvartsfinal 2:
Moll mot moll. Modernt, Japaninspirerat, pompöst poserande mot rakt berättande på svenska. Trots att Vargas låt är en musikalisk bagatell och Loreens nummer är visuellt tjusigt är det självklart att Sara Varga vinner. Rösten är lite klen emellanåt men hon har DET. Vinner på budskapet, på att det är modigt att sjunga om kvinnomisshandel i detta glamorösa forum. Och på att Loreen helt enkelt är lite för gnällig.
Varga blir chockad när hon går vidare. Det blir inte vi.

Kvartsfinal 3:
Oh my god, vad glatt och tralligt. Men för mycket Beatles. Det var fyrtio år sedan. Släpp det och gå vidare. Killen är lite hal också. Men The Moniker har en fin flower power-bakgrund. Linda Pritchard lovar ballongdansen om hon vinner. Kan vara ett smart drag och det som skulle kunna få henne vidare. Med tanke på att framträdandet, från början till slut, är gapigt och slött. De tongivande håller på olika låtar. Och kanske är duellerna inte mest en fråga om låtarna utan om vem man som tittare vill göra glad.
Och gladast blev... Killarna i bandet. Grattis!

Kvartsfinal 4:
Shirley's Angels och Alexander Bards hemska medelhavsschlager lämnar en antingen fullständigt livlös och iskall - eller får en att skratta brallorna av sig. Koreografin är så hemsk att den blir kul. Fullständigt överjobbad. Det räcker inte med att de sminkat sig så att de ser lastgamla ut. De långsamma och stela benrörelserna förstärker intrycket av att de är på rymmen från hemmet. Och stäng för guds skull kavajerna. Pernilla Andersson har oss däremot med sig från första stund. Hon kunde fått till en lite vassare refräng - men skit i det.
Charm och musikalitet slår dekoltage. Och OJ, så glad Pernilla blir. Kan bära till final.

Å nej... De ska spela låtarna igen... Med exakt samma kameravinklar. Det är just precis i detta ögonblick som Andra chansen går från en spännande tävling till en vissen tv-kväll. De trogna av oss bryts ned minut för minut.

Semifinal 1:
Det verkar som om gymbrudarnas kondition börjar tryta. Love Generation orkar inte riktigt. Missar toner. Men vickar på rumpor. Showen sitter ju där. Man kan med fördel sjunga It's raining men till den här låtens komp. Då hade det låtit ungefär 300 gånger bättre.
Sara Varga kör på med sin uppriktighet. Stenhårt. Hon måste vinna. Men varför ser hon ut som om hon är med i Falcon Crest?

Semifinal 2:
Obladi-oblada var inte det som gjorde Beatles bra. Det är mer ett slöseri med talang, publik och jordens resurser. Men visst, The Monikers låt fastnar i huvudet och redan nu vill man få den därifrån.
Pernillas glädjechock efter vinsten i förra duellen ger henne förmodligen fler röster än hon annars skulle fått. Måtte det räcka...

Varga vinner välförtjänt. Och det hade väl varit otroligt att båda finalplatserna skulle vinnas av damer som själva skrivit sina låtar i den svenska vistraditionen. Men finalen hade mått bra av Pernilla Andersson. Även om varken hennes eller Vargas låt har skuggan av en chans i den stora Europafinalen.
Vi slipper faktiskt höra vinnarlåtarna ännu en gång när det är klart vilka som går vidare. Inte förrän nästa vecka alltså. I finalen.

lördag 26 februari 2011

Bon Jovi och Lena-Carola

Det är förmodligen så att man ska uppleva melodifestivalen på plats. Kanske hade De Tongivande suttit och skrikit sig hesa i ren kissnödig upphetsning över själva fläskigheten i eventet. För publiktrycket i Malmö är det sannerligen inget fel på.
Sketcherna har gått från sega till riktigt bra. Kvällens roligaste kommentar kommer blixtsnabbt under ”förhöret” med Julia Alvgard: ”Du ska va’ Gollum.”

En hel del meriterat folk poppar upp i det här startfältet, som inledande Melody Club och låten The Hunter. Och redan här kommer första symptomet på en trend som blivit starkare och starkare i melodifestivalsammanhang: först, snabbt, en vers som hetsas förbi och sen bara refräng, refräng och refräng genom i princip hela låten. Melody Club som annars faktiskt är bra - på riktigt - låter oinspirerade och Kristofer Östergrens röst verkar inte orka hela vägen.
Texten begriper vi inte mycket av: ”jag är värdig att vara jägare”? Eeeh, vaa?
Vid snabbgenomlyssningen tycker vi bättre om låten och skulle kunna tänka oss att skicka den till Stockholm.
Så skulle det emellertid inte bli.

Julia Alvgard (vars efternamn alltså föranleder Sagan om Ringen-skämtet vi nämnde i början) är varken bättre eller sämre än Melodiklubben. Hennes Better or Worse är nämligen upplagd på samma sätt, refrängen kommer efter 20 sekunder och sen hamras den in under resten av låten. Hon har tyvärr bara fått 500 spänn till scenografi och har då valt att gå på blåa garderober – eller är det duschdraperier? Vi lider med pojkarna och flickorna som får stå och gå runt i dem. De jobbar antagligen som kaniner på Liseberg på somrarna, som tomtar på vintern och som gående duschdraperi på melodifestivalen.
Våra omdömen om själva låten går isär lite: jättetråkig, snygg eller chanslös – välj själva.

Det måste vara jordens antiklimax att vara bland de fem som ”tar sig vidare” efter första omröstningen och sedan få struthatt och vara den som blir lämnad kvar.
Så gick det ikväll för veteranerna Lasse Stefanz.
Deras En blick och nånting händer är som hämtad från valfri melodifestval mellan 85-95. Har den en plats i melodifestivalen 2011? Inte för en sekund.
Och aldrig får man vara riktigt glad: först stör man ihjäl sig på alla överarbetande dansare - sen saknar man detta när man ser Lasse Stefanz liveshow. Det känns både orepat och överjobbat på en och samma gång. Vi har full förståelse för att pukspelaren inte lyckas se bekväm ut.

Linda Pritchard tar sig till andra chansen med vad vi tror är Årets Powerballad. Hon satsar verkligen allt i Alive och hennes röst är i toppklass. Inte jättekul, kanske, men det är en njutning att höra någon som verkligen kan sjunga. Ett bra och proffsigt framförande av en medioker men svulstig låt med vinnarpotential i en lika svulstig tävling.

Sjunga, det kan inte Anders Fernette. Inte lika bra som Linda Pritchard i alla fall.
Han känns inte helt säker överlag och under en märklig tonartshöjning känns det som om Anders blir uppfintad på läktaren. Den här typen av okända fuskrockiga gymkillar har aldrig någon chans i den här tävlingen. För Run är väl inte rock? Är det dansgolv? Vi vet inte.
Plus för den galna frisyren - swosch! Sovit på ena sidan? Tjena.

Vi hyser aldrig skuggan av ett tvivel när det gäller E de fel på mig – den ska rakt till Globen. En pumpad muskelschlager med fyrverkerifinal framförd av en extra-Lena Ph i Carolagul klänning! Och visst åker Linda Bengtzing dit, direkt. Refrängen är visserligen ”Lyssna till mitt hjärta del 2”, men vem har någonsin brytt sig om sådant?
 
Bon Jovis glömda ballad, Leaving Home, framförs av Backyard Babies-Nicke, Borg i efternamn. Men här spårar vi plagiat på plagiat, tydligast blir det i sticket, vars första hälft låter som en regelrätt stöld av Instant Repeater 99 (TSOOL), kryddat med lite Slash och Ozzy.
Svårt också att rocka utan band i ryggen, tycker vi. Det tycker inte publiken, som utan att få dåligt samvete skickar Nicke till Globen.

Love Generation gapsjunger nervöst, tycker en del. Andra menar att det känns jääävligt gjort med hela fyra-i-ett-band-och-alla-sjunger-grejen. Dance alone blir säkert en dans-hit. Det viktiga är kanske att visa att man ger järnet. Tjejerna bygger, bygger och bygger upp mot refrängen och...det tar dem till andra chansen.

I Hurricane-avsnittet är ett av skämten riktigt roligt: "Blixten på kinden - vilken skillnad".
Och så låten Breaking up with god. Ganska tung text för att komma från en prästson. Och lätt kvällens bästa låt. Roligt också att Ola ser ut som en 18-åring. Vi tar det som ett sundhetstecken och ett löfte inför framtiden, när The Ark väljer att säga hejdå.

Vi, De Tongivande, säger däremot:
På återseende.

lördag 19 februari 2011

Vad var det vi Saade?

Hallå Linköping! Är det fest?!

Seriens i särklass mest bisarra inledning! Direkt från start en låt med Lena Ph, som verkar bli inbjuden med armbågen i det här programmet. Sen en permobiljakt i arenakorridorerna och så en gammal rikspolischef som DJ. Om man vill vara hård kan man säga att det suger så svårt att orden sviker. Att Solstollarna hade gjort det bättre. Är man lite mjukare kan man ironiskt småle och säga: ”wow, wild and crazy”.
Riktigt fullt så wild blev det aldrig under omröstningen. Inte crazy heller. Vem trodde INTE att Eric Saade skulle gå vidare? Han hade kunnat spela säckpipa med stjärten och joddla, det hade inte spelat någon roll, han lever på förra årets Manboy. Det hörs redan på jublet första gången han presenteras, så det vi skriver här spelar ingen roll – men för sakens skull så: Gossmannen Eric brottas med ett stänk av heshet under kvällen. Popular är en tråkigare låt än förra årets Manboy, lite Boney M för 2010-talet. Spektakulärt med splittrat glas. Lite väl svenskt uttal på ”populör”. Kan det funka i Tyskland? Nej.

Det kan nog inte heller The Playtones låt the King, som knep andra raketen rätt till Globen. Trots att det bitvis svänger bra är det ändå vid deras framträdande som man börjar bli orolig för den här tävlingen. De här vanliga, nere på jorden-groggmännen har snygga kostymer. Eller, de hade varit snygga om bandet hade varit ösigt på riktigt. Dansbandsrockabilly annonserades musikstilen som, och det var väl det det var. Frågan är om det tilltalar något av de båda lägren? Engelskan suger och refrängen lämnar en hel del att önska, nämligen.

Debutanten och Dj:en på Spybar, Sara Varga, vrider klockan 20 år tillbaka och gör tävlingens första Lisa Ekdahl-ripp off. Spring för livet tar henne till 2:a chansen – det, och hennes utpräglat goda förmåga att ”ta kameran”. ”Man skadar inte den man älskar – vilket du faktiskt säger att du gör”, se där ett syftningsfel som drog igång en snabb garvis. Är det första gången någon sjunger om misshandel i melodifestivalen, tro? Värt en eloge i så fall.

Helt facking otroligt är det i vår värld att I thought it was forever går vidare – visserligen ”bara” till 2:a chansen, men, herregud… Medelhavsschlager… Fröken Clamp och hennes polare i Shirley’s angels sjunger i alla fall klockrent, men låten är mesig och tråkig. Eller, ja, kass så in i helvete lyder ett annat omdöme. Inte konstigt att änglarna har blivit rådda att anamma den här högst onaturliga koreografin – de måste nämligen dansa himla mycket hela tiden, för det är inget i själva låten som rör sig.

Linda Sundblads barnlåt Lucky you är trallvänlig. Men vem minns den? Vi MÅSTE få säga hur förbenat trötta vi är på alla dansare!!! Man undrar om Linda har tandställning för att hon behöver det (och varför tog hon isåfall inte ut den tillfälligt) eller om det är en imagegrej? Märkligt vilket som. Swisch, så var den låten borta.

Fredrik Kempe har skrivit tre av kvällens bidrag och Tid att andas är ett av dem. Inte det bästa, säger vi snabbt. Den nya flickfavoriten Simon Forsberg sjunger fint sin platta dussinballad och teaterdimman rullar in. Identitetslöst, tyvärr, och den pompösa texten, med sina stora ord helt utan mening hjälper inte ett stycke musik som låter exakt som alla andra svullna ballader. Usch.

Sara Lumholdt är sin egen värsta fiende. Hon har en klart begränsad röst. Man kanske borde ha testat att lägga låten i en annan tonart? En som hon klarar av? Sara låter som om hon är dubbad av 10 sångerskor på refrängen. Hon kan väl inte vara en föredetting redan vid så unga år?

Man måste ju givetvis föda landets alla underbetalda DJ:s och man gör det med No one else could. Melodislingan på synt är lite kul. Om Sebastian hade visslat hela låten istället för att sjunga hade detta kunnat vara kvällens snyggaste låt. Nu är den inte det.

Det märkliga makeover-inslaget innehåller äntligen lite riktig förändring. Men idén med "Hurricane" visar att behovet av "storytelling" i alla möjliga och omöjliga sammanhang är en lögn.
Lena Ph och Dead by April gör kvällens absolut bästa framträdande när de gör nån slags metalvariant av Dansa i Neon. Growlaren i bandet är rätt rolig – medvetet eller omedvetet spelar ingen roll. Hela covern är gjord på skämt och kanske därför bra på allvar.
Ibland är det bara bäst att sjunga en bra låt och göra det bra. Punkt.

lördag 12 februari 2011

Jämn sörja med salladskrydda

Hade De Tongivande fått bestämma skulle The Moniker och Christian Walz gått till final.
The Monikers låt närmar sig en möjlighet till existens även utanför det begränsade forum som melodifestivalen utgör. Och den Di Leva-influerade karriären har nog chansen att fortsätta även när tävlingen är över.
Walz har kvällens bästa låt - även om den kanske inte förtjänade ett fullt så innerligt uttryck som det Walz visade upp när han framförde den. Stundtals blev det hela lite obehagligt likt Toto anno 1986.

Sanna Nielsen har en jäkla pipa - det ska inte förnekas. Men låten... Formula 1A-standardkomposition från G:son, Ljunggren och kompani. Man har hört den varje dag i snart trettio år.
Och hon får sällskap av Brolle i Globen. Han ska ha viss heder för att han skrivit låten själv, även om den mest är en småfegt rockig transportsträcka utan rock. Påminner väsentligt om Moody Blue - en av Elvis sena discodängor. Fast Brolle har inte riktigt samma botten i rösten som förlagan...

Bäst botten ikväll har onekligen Christer Viking. Och inget av de efterföljande numren slår Djingis Khan. För kvällens i särklass bästa låt - också den framförd av Christer Sjögren - bör framföras av någon annan. Och då är den här versionen ändå exakt 27,3 gånger bättre än något av de tävlande bidragen. Utöver upphovsmannen är det väl egentligen bara Freddie Wadling som kan göra Life on Mars rättvisa?

Hur tusan Loreen lyckades ta sig till andra chansen är en gåta. Det kan knappast haft med den otroligt intetsägande låten att göra. Så det måste väl vara nåt med Cleopatraluggen och den röda spaghettin hon var iförd. Kändes mest som en Park Lane-servitris.

Kanske ska man vara glad över att det finns sådana som Babsan, som inte tar detta spektakel på allvar. Men då borde man väl bjuda in Galenskaparna istället? Som kan sjunga - och inte bara klä ut sig. För det här är så dåligt att det är svårt att finna orden.

Elisabeth Andreassen sjunger bäst av alla de tävlande artisterna ikväll. Lite Kristina från Duvemåla över låten. Och vi är tacksamma över att de tog med de stora fläktarna, så att vi blev av med fejkdimman.

Sådär väldigt elektriskt blev det aldrig när Anniela framträdde. Hon lät mest andfådd. Rösten funkar någorlunda i refrängerna men verserna ligger för lågt och det blir svajigt. Är det en grön hjärna hon har runt halsen? Eller sallad?

Missa inte kvällens start

Efter att ha spanat in genrepet i Scandinavium kan följande konstateras:

  • Scenen är riktigt häftig i verkligheten. Betydligt ballare än på TV:n.
  • Programledarna har skärpt sig från förra veckan. Starten med Serneholt som Barbie Girl är inte helt dum. Och de skojar friskt med sina egna misstag från i lördags.
  • Gästartisten Christer Sjögrens inledningsnummer bör heller inte missas. Håller högre klass än resten av numren. Och även om man måste förakta Christer efter I love Europe måste man också imponeras av hans basregister.
  • Utgången är inte alls lika lättippad som förra veckan. Låtarna är generellt bättre den här gången och kvaliteten jämnare.
  • Babsan är det enda undantaget. "Jag vill ha en sofistikerad herre, de är dessvärre mycket färre..." sjunger hon/han. Det är ju lätt att hålla med om. Men Lars-Åke själv hör ju inte till den eftersökta gruppen. Han sjunger fasansfullt.
  • Bettan är den som sjunger bäst.
  • Sanna sjunger också bra, men hennes låt är egentligen inte värd någon finalplats.
  • Christian Walz verkade inte gå för fullt och lät lite egendomligt under repetitionen. Men låten kan nog bli farlig om han gör den rättvisa när det gäller.
  • Jag kommer flera gånger på mig själv med att skratta åt förhörsledarhäxan Surtant. Ett par av mellansketcherna är faktiskt riktigt roliga.