En chans för mycket

Rickard Olsson har kanske rätt i att tiden går fort när man har roligt. Men den gör det inte i melodifestivalen. Och särskilt inte i det reservheat som går under namnet Andra chansen.

Kvartsfinal 1:
Gammal mot ung. Jenny Silvers uppdaterade ABBA-pop är väldigt mycket bättre än den unga och helt opersonliga kärleksgenerationen. Nu är väl just personligheten inte det som utmärker Silver, men ändå. Love Generation skulle kanske i och för sig ha goda möjligheter i en gubbsjuk Eurovision.
Men Love Generation vinner. Det finns nog en och annan gubbe i Sverige också...

Kvartsfinal 2:
Moll mot moll. Modernt, Japaninspirerat, pompöst poserande mot rakt berättande på svenska. Trots att Vargas låt är en musikalisk bagatell och Loreens nummer är visuellt tjusigt är det självklart att Sara Varga vinner. Rösten är lite klen emellanåt men hon har DET. Vinner på budskapet, på att det är modigt att sjunga om kvinnomisshandel i detta glamorösa forum. Och på att Loreen helt enkelt är lite för gnällig.
Varga blir chockad när hon går vidare. Det blir inte vi.

Kvartsfinal 3:
Oh my god, vad glatt och tralligt. Men för mycket Beatles. Det var fyrtio år sedan. Släpp det och gå vidare. Killen är lite hal också. Men The Moniker har en fin flower power-bakgrund. Linda Pritchard lovar ballongdansen om hon vinner. Kan vara ett smart drag och det som skulle kunna få henne vidare. Med tanke på att framträdandet, från början till slut, är gapigt och slött. De tongivande håller på olika låtar. Och kanske är duellerna inte mest en fråga om låtarna utan om vem man som tittare vill göra glad.
Och gladast blev... Killarna i bandet. Grattis!

Kvartsfinal 4:
Shirley's Angels och Alexander Bards hemska medelhavsschlager lämnar en antingen fullständigt livlös och iskall - eller får en att skratta brallorna av sig. Koreografin är så hemsk att den blir kul. Fullständigt överjobbad. Det räcker inte med att de sminkat sig så att de ser lastgamla ut. De långsamma och stela benrörelserna förstärker intrycket av att de är på rymmen från hemmet. Och stäng för guds skull kavajerna. Pernilla Andersson har oss däremot med sig från första stund. Hon kunde fått till en lite vassare refräng - men skit i det.
Charm och musikalitet slår dekoltage. Och OJ, så glad Pernilla blir. Kan bära till final.

Å nej... De ska spela låtarna igen... Med exakt samma kameravinklar. Det är just precis i detta ögonblick som Andra chansen går från en spännande tävling till en vissen tv-kväll. De trogna av oss bryts ned minut för minut.

Semifinal 1:
Det verkar som om gymbrudarnas kondition börjar tryta. Love Generation orkar inte riktigt. Missar toner. Men vickar på rumpor. Showen sitter ju där. Man kan med fördel sjunga It's raining men till den här låtens komp. Då hade det låtit ungefär 300 gånger bättre.
Sara Varga kör på med sin uppriktighet. Stenhårt. Hon måste vinna. Men varför ser hon ut som om hon är med i Falcon Crest?

Semifinal 2:
Obladi-oblada var inte det som gjorde Beatles bra. Det är mer ett slöseri med talang, publik och jordens resurser. Men visst, The Monikers låt fastnar i huvudet och redan nu vill man få den därifrån.
Pernillas glädjechock efter vinsten i förra duellen ger henne förmodligen fler röster än hon annars skulle fått. Måtte det räcka...

Varga vinner välförtjänt. Och det hade väl varit otroligt att båda finalplatserna skulle vinnas av damer som själva skrivit sina låtar i den svenska vistraditionen. Men finalen hade mått bra av Pernilla Andersson. Även om varken hennes eller Vargas låt har skuggan av en chans i den stora Europafinalen.
Vi slipper faktiskt höra vinnarlåtarna ännu en gång när det är klart vilka som går vidare. Inte förrän nästa vecka alltså. I finalen.